Startsida

Hundar har alltid funnits i mitt liv på ett eller annan sätt. Det finns ett kort på mig som liten sittandes i en hage där en strävhårig foxterriervalp kilar ut och in mellan träspjälorna. Farmor och farfar hade då foxterrier och detta var en av valparna. Året bör ha varit 61. På den tiden stängde man tydligen in barnen och inte hundarna !

När jag var i 10 års åldern införskaffades en liten blue roan cocker tik, Eliza. Hon var söt som socker men oj en sådan vilja och energi. Egensinnig som få och en handfull för vem som helst. Ingen i familjen kunde lära den hunden gå i koppel trots ett antal kurser på brukshundklubben. Naturligtvis hade hon behövt mycket mer stimulans än hon fick men det är ju lätt att vara efterklok. Rolig var hon i alla fall.

Min högsta dröm var att få en egen hund som var bara min. Alltså började jag spara pengar under ett antal år. Vid 14 år hade jag fått ihop 800 kr. Tanken var först att köpa en Golden men vid den här tiden var det väldigt mycket höftleds fel på just Golden så det blev en långhårig collie istället,

Bermarks Zagala född -75 e.INTUCH NUCH Bermarks Golden Credo u.Bermarks Golden Anna.

Lyckan var fullkomlig när vi åkte upp till Kennel Bermark, Ulla Bergh Persson och

hämtade hem min hund som jag sparat ihop till. Zagala var jämfört med vår egensinniga lilla cocker en väldigt lättlärd hund.

Zagala var en rätt skarp tik och kom nog egentligen aldrig riktigt överens med cockern, Eliza. De tolererade varandra men inte mycket mer.

Jag gick många kurser med Zagala på brukshundklubben och fick fina poäng i lydnad. Det enda moment hon inte tyckte om var hopp över hinder. Detta efter att en instruktör vid ett tillfälle försökt tvinga över henne varpå hon skadade sig och sedan var det kört.

Med Zagala kom även utställningar. Vi kuskade runt en hel del. De främsta placeringarna kom efter att hon var veteran.

1978 tog jag en valpkull på Zagala e: Duntible Copper Cadet.

Zagala med sina små

Det föddes 6 valpar (4 överlevde) varpå vi behöll en tik, Angelica.

Angelica var sin mors motsats och väldigt mjuk i sitt sätt. Hon kom lite i skymundan av sin bestämda mor. Även Angelica fick en valpkull 6 st. e. Duntiblae Ipi Tombi och med det registrerades även min mors kennelnamn, Lyceum. Ett antal hundar och valpkullar passerade revy.

Nu följde en rätt intensiv tid av utställningar. Jag var med på en hel hög och hade inte vett på att vara nervös ! Det är jag numer….

Universitetsstudier och två års arbete i USA tog sedan över och det fanns ingen tid för ”hunderiet”. Zagala fick bo kvar hos mina föräldrar. Visst ”lånade” jag hem henne så fort jag hade möjlighet ! Här åktes det till alla nordiska länder och prisväggarna fylldes.

Vid 13 års ålder fick Zagala somna in och jag grät floder. Mamma fortsatte med hunderiet men jag var inne i familjelivet med småbarn och allt vad det innebär.

När Michael, vår lille pojk var 2,5 år införskaffades vår första gemensamma hund, se Lukas sida.

Ja detta var en mycket kort resumé av mitt ”hundliv”.

Rickard (min man) är också uppvuxen med hundar i familjen och har haft både springer och drever som använts i praktisk jakt.

Antagligen kommer inte någon av oss att kunna leva utan hund igen. Är man hundmänniska så är man och visst är de våra allra bästa vänner …….